Saknaden

Det som är så otroligt negativt med ett långdistansförhållande är saknaden.

Jag sitter här och kan inte släppa tankarna från M, dom vill liksom inte försvinna och jag vill bara vara hos honom.. Jag vill ligga där i sängen med honom.. Ligga med huvudet på hans bröstkorg och ligga och prata med honom om allt och inget.. Kommer du ihåg när vi låg och pratade till fem på morgonen om allt och inget? Och ditt skämt med tandborsten, det glömmer vi aldrig..

Jag saknar honom verkligen.. Det är så otroligt jobbigt att sakna någon såhär mycket. Man vill kunna ringa till honom, fråga om man ska ses och sen bestämma träff och sedan en timme senare så träffas man. Så enkelt vill jag ha det.. Jag vill inte sitta här och ha honom 50 mil ifrån mig. Men vad ska man göra?

Det känns som om tiden går så otroligt segt nu i väntan på att jag ska få träffa honom. Jag hatar att vänta.. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, bah. Jag gör det.. Jag har väntat för länge nu känns det som. Det känns liksom när man längtat för länge.. Man slutar tro på att tiden ska gå snabbare och att man någonsin kommer ner dit..

Iallafall är det så för mig.. Och det värsta av allt är att jag börjar få för mig saker.. Och det hatar jag. Jag får för mig saker, jag mår dåligt.. Jag gör allt detta mot mig själv och låter det gå ut över M.. Helt fel, så otroligt fel.. Mitt tålamod tryter på mig och jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Tiden verkar inte vilja gå fortare hur jag än gör..

Saker som verkade så självklara för mig, är ni osäkra.. Och jag funderar allt mer.. Jag hatar att jag gör så både mot mig själv och mot den jag älskar.. Jag borde inte göra såhär. Det är fel.

Det blir som att jag inte orkar mer, jag slutar lita på att tiden går fort och lägger mig gärna i sängen och somnar.. Kärleken kan vara svår ibland.. Men en sak är säker och det är att jag älskar honom!