...

Jag.. jag trodde.. jag visste inte.. Jag vet ingenting.. Alla orden kom så snabbt och jag kommer knappt ihåg ett enda.. Bara några få, som tog så hårt. "Jag vet inte om.." och fortsättningen på det. Jag.. jag vill skrika. Jag vill krama om dig. Jag trodde inte det var sant.. jag ville bara vakna upp ur en mardröm.

Men jag insåg snart att det faktiskt inte var en mardröm. Det var verklighet. Jag ville inte tro det. Jag vill inte det heller.

Det svider på kinderna av alla salta tårar och jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag.. Allt hopp känns liksom dött.. Trots det vi bestämde. Allt.. Allt känns så förlorat. Är det de? Jag vet faktiskt inte. Du ville inte förlora det, inte jag heller.. Men vad ska jag göra? Jag vill ju så gärna säga till dig att jag vill ha kvar dig.. Jag vill ha kvar dig. Men jag kan inte, för jag kan inte tvinga dig.

Jag.. känner mig så dum. Så patetisk. Så.. misslyckad. Så ensam.. Jag .. Åh.. Det är massa meningar som jag vill säga. Men jag vet inte hur. Egentligen vill jag bara få dig att förstå.. Men ändå inte, för jag tror du förstår men.. åh. Jag blir galen. Men jag har min tröst.

Det är det bästa, jag har något som kan få mig att må bättre. Hoppas bara att det hjälper i sådanna här djupa stunder. Det svider om kinderna, och det smakar salt.. Jag vill göra det nu. Tårarna rinner bara snabbare och jag kan knappt andas nu. Nu är det dags.

Jag vill krama dig nu..

If you could slit my throat, and with my one last gasping breath, I'd apologize for bleeding on your shirt.

Jag vet vad jag vill. Och nu tänker jag göra det.